Bryta ihop och komma igen
Jag hade glömt bort hur det kändes att vara inlåst i sig själv. Jag hade glömt bort hur det kändes att bli misshandlad av sina egna känslor. Jag hade glömt bort hur ont det kunde göra att tappa kontrollen. Det gick för långt och jag kunde inte längre stå upp. Jag föll samman och låg på marken alldeles kall och naken. Alla som försökte komma nära mig sparkade jag bort. Den enda hjälpen jag ville ha var min egna och den enda som var välkommen att prata med mig var ensamheten. Ingen kunde prata med mig. Alla människor var idioter och jag behövde ingen. Jag klarade mig och jag visste redan att jag hade tappat mitt hjärta i stengolvet, så jag kunde lika gärna kasta ondska på allt som rörde sig. Jag ville inte se någon. Jag brydde mig inte om andras tårar eller oro. Jag var fast i mina djupaste känslor som dödade mig inifrån. Jag kunde inte andas och jag ville inte ha hjälp med att andas. Jag kände mig död för en dag. Jag vandrade i timmar med musik i öronen och stängde av hela världen. Jag gick i den djupaste leran och gled vid flera tillfällen. Jag frös och mina tårar hade frusit fast, det är allt jag minns. Jag vart arg på alla som brydde sig och jag såg ingen väg mot det lyckliga längre. Det blixtrade till och allt vart svart. Jag minns inte hur jag vaknade eller vart ljuset kom ifrån. Något slog mig så hårt så att känslorna sprang ifrån mig. Någon hade plockat upp mitt hjärta och lagat det åt mig. Mina änglar. Som står där varje dag. Hur hårda slag jag än ger dem eller hur konstig jag än är. Så står dem där. Med sina öppna, varma famnar. Jag vet vilka människor som står kvar. Jag har märkt det nu. Och jag har märkt att det finns tuffa delar i livet. Jag har lärt mig att bryta ihop och komma igen. Bryta ihop och komma igen.
